Mamma.
Jag kommer att korta ner den här historian än aning, för om jag skulle skriva ner den långa verisionen så skulle det ta evigheter innan jag kommer avsluta. Hoppas det är OK ändå :)
Vet inte ens vilka som läser, det kanske bara är dem som redan vet. Men skriver iaf, för min skull.
Det funkade inte mellan mamma & pappa. Så dom gick åt varsitt håll. Kanske var det lika så bra? När jag var ca 7-8år då flyttade mamma till Finland. Hon frågade om jag ville följa med? Men det ville jag inte. Jag stor grät, höll hårt tag i om pappa. Ville inte lämna pappa! (Pappas flicka) så jag fick säga hejdå till mamma och önska henne en trevlig resa.
Kort tid efter hennes flytt så åkte jag över till mamma & hälsade på. Jag åkte två gånger/per år, det vill säga på sommarlovet & sportlovet :) varje gång jag skulle skiljas från mamma så kom tårarna. Det gjorde så ont inom mig att behöva krama om mamma & säga hejdå, vi ses.
Men sen när jag hade kommit hem till pappa, så var det på sätt & vis skönt och vara hemma hos honom igen!
Idag är jag 24år och mamma bor fortfarande i Finland. Vi talar i telefon och skriver ibland sms! :) den lilla kontakt vi har, håller jag hårt i. Det har snart gått 2år sen jag var i Finland sist :'/ och jag saknar henne jätte mycket. Till sommaren har vi bestämt oss för att åka dit & hälsa på. Vill att hon ska få träffa Kevin <3 Nog för att han kommer vara 7-8månader. Men huvudsaken det får träffas.
Förresten, mamma frågade mig en sak för snart 2år sen, och det var om jag inte ville flytta till Finland? :) hon tyckte att det var dags & släppa taget om pappa och bli mammas flicka ett tag. Men gissa vad jag svarade? precis, ni gissade rätt.
Jag: Nej mamma jag kan inte flytta till dig, oavsett hur mycket jag än skulle vilja.
Jag har mina rötter hemma i Sverige, det är där jag hör hemma. Och så kan jag
inte lämna alla där hemma :(
Mamma: Jaha okej.
Jag: Mm. Jag älskar dig mamma, jag hoppas att du vet det. Jag kommer gärna & hälsar på dig. Men det går inte att flytta, det skulle bli så komplicerat. Jag hoppas att du älskar mig ändå?
Mamma: Jo klart jag älskar dig mitt barn.
Det gör så ont i hjärtat att behöva "såra" dig. Det är det sista jag vill. Men jag skulle inte kunna flytta till dig. Och innerst inne så tror jag att du vet varför. Vi bråkar så mycket. Visst det kanske skulle bli annorlunda om jag väl bodde där. Men det finns inga garantier. Sen har jag alltid varit pappas flicka, sen jag var liten. Jag skulle aldrig kunna flytta från honom! Det skulle kännas konstigt/fel.
Om du vill träffa mig oftare, hälsa på mig någon gång.
Om du vill träffa mig oftare, flytta hit :)
Nej nu rinner tårarna så mycket att jag knappt ser vad jag skriver.
Så jag slutar skriva nu.
Vet inte ens vilka som läser, det kanske bara är dem som redan vet. Men skriver iaf, för min skull.
Det funkade inte mellan mamma & pappa. Så dom gick åt varsitt håll. Kanske var det lika så bra? När jag var ca 7-8år då flyttade mamma till Finland. Hon frågade om jag ville följa med? Men det ville jag inte. Jag stor grät, höll hårt tag i om pappa. Ville inte lämna pappa! (Pappas flicka) så jag fick säga hejdå till mamma och önska henne en trevlig resa.
Kort tid efter hennes flytt så åkte jag över till mamma & hälsade på. Jag åkte två gånger/per år, det vill säga på sommarlovet & sportlovet :) varje gång jag skulle skiljas från mamma så kom tårarna. Det gjorde så ont inom mig att behöva krama om mamma & säga hejdå, vi ses.
Men sen när jag hade kommit hem till pappa, så var det på sätt & vis skönt och vara hemma hos honom igen!
Idag är jag 24år och mamma bor fortfarande i Finland. Vi talar i telefon och skriver ibland sms! :) den lilla kontakt vi har, håller jag hårt i. Det har snart gått 2år sen jag var i Finland sist :'/ och jag saknar henne jätte mycket. Till sommaren har vi bestämt oss för att åka dit & hälsa på. Vill att hon ska få träffa Kevin <3 Nog för att han kommer vara 7-8månader. Men huvudsaken det får träffas.
Förresten, mamma frågade mig en sak för snart 2år sen, och det var om jag inte ville flytta till Finland? :) hon tyckte att det var dags & släppa taget om pappa och bli mammas flicka ett tag. Men gissa vad jag svarade? precis, ni gissade rätt.
Jag: Nej mamma jag kan inte flytta till dig, oavsett hur mycket jag än skulle vilja.
Jag har mina rötter hemma i Sverige, det är där jag hör hemma. Och så kan jag
inte lämna alla där hemma :(
Mamma: Jaha okej.
Jag: Mm. Jag älskar dig mamma, jag hoppas att du vet det. Jag kommer gärna & hälsar på dig. Men det går inte att flytta, det skulle bli så komplicerat. Jag hoppas att du älskar mig ändå?
Mamma: Jo klart jag älskar dig mitt barn.
Det gör så ont i hjärtat att behöva "såra" dig. Det är det sista jag vill. Men jag skulle inte kunna flytta till dig. Och innerst inne så tror jag att du vet varför. Vi bråkar så mycket. Visst det kanske skulle bli annorlunda om jag väl bodde där. Men det finns inga garantier. Sen har jag alltid varit pappas flicka, sen jag var liten. Jag skulle aldrig kunna flytta från honom! Det skulle kännas konstigt/fel.
Om du vill träffa mig oftare, hälsa på mig någon gång.
Om du vill träffa mig oftare, flytta hit :)
Nej nu rinner tårarna så mycket att jag knappt ser vad jag skriver.
Så jag slutar skriva nu.
Kommentarer
Trackback
